Sveriges vapenexport och “bistånd”: En dubbelmoral som skapar mycket lidande

Sverige har länge varit känt för att försöka profilera sig i “freds- och biståndsarbete” världen över. Samtidigt har landet en omfattande vapenindustri och en aktiv vapenexport, vilket många uppfattar som hycklande. Å ena sidan vill staten profilera sig som “fredsmäklare”,  å andra sidan exporterar Sverige vapen till stater och regioner präglade av krig och krigsbrott.

Vapenexportens blomstring

Sveriges vapenindustri har blomstrat de senaste åren. Mellan 2022 och 2023 ökade omsättningen med 18 procent, och den svenska vapenexporten uppgick till cirka 18 miljarder kronor 2023. Intresset för svensk krigsmateriel har ökat dramatiskt, särskilt i länder som Saudiarabien, Ukraina, USA och Brasilien. Den globala säkerhetspolitiska utvecklingen, där konflikter och geopolitiska spänningar eskalerar, har drivit efterfrågan på avancerad militärteknik.

Men trots de ekonomiska vinsterna kommer denna export till en hög etisk kostnad. Enligt svensk lag, (1992:1300), ska vapenexport till länder i riskzonen noggrant övervakas för att förhindra att de används i krigföring eller överförs till andra krigande stater. Men lagen tillåter också undantag om exporten anses vara av vikt för Sveriges utrikespolitik. Detta har väckt kritik, eftersom vissa av de länder som Sverige exporterar vapen till, såsom Saudiarabien och andra krigförande länder, är inblandade i väpnade konflikter och har dokumenterade krigsbrott på sitt samvete.

Vapenindustrins statliga stöd

Den svenska staten ger även ekonomiskt stöd till vapenindustrin. År 2025 planeras ett bidrag på 112 miljoner kronor för att utveckla ny teknologi inom krigsbranschen. Detta bidrag kommer från svenska skattebetalare och väcker frågor om statens prioriteringar.

Bistånd eller geopolitisk investering?

Samtidigt som Sverige bidrar till att beväpna konfliktdrabbade länder, skickar staten även omfattande bistånd till en rad krigsdrabbade länder. På regeringens webbplats listas bland de största mottagarna Ukraina, Kongo, Afghanistan och Etiopien, med Ukraina som den största mottagaren av svensk “hjälp”. Under 2023 mottog Ukraina 2,56 miljarder kronor i bistånd, och flera andra krigs- och konfliktdrabbade länder får också stora summor.

Men biståndet ses inte enbart som en ren hjälpinsats. Många menar att Sveriges stöd till dessa länder också fungerar som en form av geopolitisk investering, där Sveriges närvaro i dessa regioner underlättar för svenska företag att etablera sig och dra nytta av ekonomiska möjligheter. Genom biståndet säkerställer Sverige också sin plats på viktiga globala marknader, vilket kan skapa vinster för svenska företag och stärka Sveriges internationella inflytande.

En dubbelmoral som skapar paradoxer

Det finns en uppenbar dubbelmoral i Sveriges utrikespolitik. På ena sidan av spektrumet är Sverige en av världens största “biståndsgivare”, som påstår sig vara engagerad i att försvara “mänskliga rättigheter”. Å den andra sidan är Sverige en aktör på den globala vapenmarknaden, där dess export av vapen kan förvärra konflikter och bidra till mänskligt lidande. Detta skapar en situation där Sverige både bidrar till flyktingströmmar och samtidigt arbetar för att minska invandringen, genom att stärka sina gränser och minska mottagandet av asylsökande.