Jag har varit arg sedan jag var liten, arg på att människor behandlar varandra illa istället för att hjälpa varandra,arg för hur mitt palestinska blod kränks dagligen, arg för att jag inte kan förändra något.
När jag var liten tillbringade jag mycket tid i ett palestinskt flyktingläger i Jordanien, inte för att jag var flykting, utan för att mina föräldrar ville låta mig se världen med ögon som inte bara sett västvärldens såkallade godhet.
Bosatt i Sverige med en svensk mamma och en palestinsk pappa kunde jag lätt ha fastnat i svensk kultur,normer och värderingar utan att reflektera över orättvisorna i världen.
Demonstrationer har varit en del av mitt liv sedan jag låg i barnvagn. Frustrationen över hur landet de kallar Israel behandlar och har behandlat mitt folk genom tiderna ökade med händelserna den 7 oktober.
En tältdemonstration inleddes på mitt universitet, där lärde jag känna andra studenter och människor med samma eld inuti. Vi lärde oss snabbt vad man får och inte får göra.Polisen, som var i lägret varje dag och letade misstag, kunde inte få bort oss. Läget blev vårt hem i flera veckor.
Palestinarörelsen har växt sig stark, och känslan av att tillhöra en grupp med samma glöd och ilska är otrolig. Man vet att de andra alltid har din rygg om något händer.
Hur kan man få för sig att rycka åt sig en flagga och kasta den i Stockholms ström?
Svaret är ilska, uppgivenhet ,trötthet och ett behov av att göra något, även om det inte ändrar något av de stora problemen. Jag var fullt medveten om att polisen skulle ta mig, men för mig spelade det ingen roll.
Personen som ägde flaggan hade cyklat fram och tillbaka längs den propalestinska manifestationen i timmar bara för att provocera. Ett demonstrationstillstånd fyller bara funktionen att den tillståndsgivna demonstrationen ska skyddas mot motdemonstranter. Varför plockade inte polisen bort motdemonstranten?
Man planerar inte en sådan aktion, utan tillfället dyker upp och man agerar. Lugnet jag kände när jag utförde aktionen var märkligt, som ett vakuum. Jag såg eller hörde inget av det som hände runt omkring. Jag kände heller ingen smärta i mitt ben som gjort ont i månader.
Hade jag i efterhand inte sett filmer på vad jag gjorde, skulle jag inte minnas något.
Filmen lades ut på RIKS YouTube-kanal, och hatkommentarerna var råa, men även kärleken vällde in på sociala medier.
Min reflektion över händelsen är att jag är glad att jag inte är rädd av mig. Kärleken där ute är större än man tror, tveka inte att följa dina impulser. Stå upp för vad du tror på och sluta aldrig kämpa tillsammans för ett fritt Palestina.
/ L.A.
Skriv en kommentar!